En gång drömde jag att jag grät för att solen hade försvunnit ur mitt liv. När jag vaknade ur den drömmen hade tårarna skymt stjärnorna. I det täta, förtvivlade mörkret sjönk jag åter in i sömnen och drömde att livet åter blivit en glädje. När jag vaknade insåg jag att livet är tjänande. Jag började tjäna — och upptäckte att tjänandet är glädje.

Den drömmen var en gudomlig gåva, men då kunde jag ännu inte förstå gåvor som förändrar livet.

— Du måste ge dig ut på din livsavgörande resa, hörde jag vishetens röst.

— Hur? Jag är svag, maktlös och har svåra smärtor. Mina ben bär mig inte längre, min syn är grumlig, solen visar sig allt mer sällan för mig och dagen vill inte gry.

— Jag förstår. Förtvivlan skymmer även dina stjärnor. Det är enkelt att vara lycklig, men svårt att vara enkel, svarade rösten. Nu måste du välja. Följ den riktning dina drömmar visar, så öppnar sig vägen framför dig.

— Alla har lämnat mig. Inte ens min skugga följer mig längre.

— Du har blivit hård av ensamheten i din smärta. Öppna dig för världen, så öppnar den sig för dig.

— Min själ är trött. Hela livet har förvandlats till ett timglas. Mina dagar rinner förbi mig som sand genom fingrarna. Jag vet inte längre om jag mäter dem i timmar eller efter solens gång.

— Tiden är inte din fiende. Det är flykten från dig själv. Sluta fly och öppna dig för att ta emot glädjen.

— Jag har glömt hur man blir lycklig. Lyckan lämnade mig för länge sedan.

— Lycka och frihet är två oskiljaktiga vänner. Lyckliga människor kan förvandlas, olyckliga förblir fångade.

— Men jag har bara tomhet och inget mer.

— Du är tillräcklig som du är. Du har samlat kunskap, den enda sanna rikedom. Gå djärvt och med tro.

— Jag kan inte ens öppna dörren för att ta mig ut. Är det jag själv som är i kedjor, eller är det den tunga ståldörren som hindrar mig?

— Det beror på om du letar efter ursäkter eller efter nyckeln.

— Vad väntar mig där borta? Varför är allt så hemligt?

— Ah… rädslan för det okända — mänsklighetens äldsta följeslagare. Kommer du att söka svaret, eller låta frågan förbli evigt obesvarad?

— Jag har sårats för mycket. Det gör så ont. Ta mig under dina vingars skugga.

— Du begär det omöjliga. Det finns inget skydd mot faror. Jag kan bara ge dig modet att se rädslan i ögonen.

— Ge mig en smula hopp. Bara en smula för att väcka livet igen, för att lindra smärta. Lova mig att jag inte ska lida ännu mer.

— Löften har ingen garanti. Be inte om att lidandet ska försvinna, be om ett hjärta starkt nog att uthärda.

— Kanske… kanske imorgon. Jag måste tänka…

— Blunda inte för sanningen. Imorgon försvinner aldrig. Undvik inte ansvar, stå för det du gör nu.

— Det känns som att jag ska flytta ett berg.

— Det är just det som är magin: att tänka stort. Så, tala inte med mig om svårigheterna. Tala med mig om möjligheterna. Det är visdom. Och det kräver mod.

Timmar av tystnad följde. Jag väntade på gryningen, men för den sömnlöse drar sig natten inte plötsligt tillbaka — mörkret upplöses långsamt.

Att bara vänta på en ny dag utan handling kan vara bedrägligt. Därför skärpte jag alla mina sinnen för att fånga den opålitliga stund när vargtimmen övergår i gryning. Just då, när ljuset orubbligt tog sin plats, såg jag en nästan omärklig darrning vid horisonten, som om himlen andades. Det var ett tecken, eller bara hopp — men jag kände att min tid var inne.

Jag lade mina enkla ägodelar på axeln, mitt lilla bylte fastspänt på en pinne, som i skiftet mellan ljus och skugga såg ännu blygsammare ut. Dimman, som nyss låg tung och självsäker, började släppa sitt grepp och försvann ut i luften, som om den aldrig varit annat än en tillfällig tanke.

Till slut uppenbarade sig vid horisonten ett landskap så vackert att det inte längre spelade någon roll om det var drömsyn, hallucination eller verklighet. Och där, i ljuset av de första solstrålarna, framträdde en gestalt. Ingen visste säkert om han var en urgammal vis man eller en trollkarl, men hans innersta tankar var ren sanning.

— Jag har funnit meningen med mitt liv genom att hjälpa andra att finna meningen med sina liv, viskade han. — Det gav mig lycka och frihet. Hitta nu dina två oskiljaktiga vänner.

Med hans ord släppte all spänning och rädsla i kroppen taget, som om jag äntligen frigjorde min undertryckta, bortglömda röst. Lidandet försvann inte helt — det gav bara plats åt hoppet.
Det fanns inget drama i den obevekliga övergången, bara en stilla återgång till inre frid och lugn.

Jag kände uppvaknandet som ett ohejdbar flöde av livsenergi. Allt började röra sig. Livet trängde fram och frodades. Natten försvann, och ljuset visade en ny riktning.

Livet återvände till mig som en gåva och öppnade vägen mot frihet. Nu kan jag till och med höra fåglarna kvittra, och även medan jag sover följer stjärnorna mig.

Lyckliga Maria