Hälsa är inte en lyx. Det är inte ett sidospår i samhällsbygget, inte en fråga som kan skjutas upp tills “det finns tid” eller “det finns pengar”. Hälsa är grunden för allt annat vi vill uppnå — som individer, som familjer, som samhälle och som nation. När vi säger att vi värderar hälsa som livets högsta värde, gör vi det inte som en slogan. Vi gör det som en princip som bär hela vår syn på människan och framtiden.

Hälsa är förutsättning för frihet

Ett samhälle där människor inte får vård i tid, där diagnoser missas, där systemet är oöverskådligt och där ansvaret faller på den enskilde att navigera en labyrint — det är ett samhälle som begränsar människors frihet. Frihet handlar inte bara om valmöjligheter. Den handlar om förmågan att leva, arbeta, älska, skapa och bidra utan att hindras av onödigt lidande.

När hälsan sviktar faller allt annat. När hälsan stärks växer allt annat.

Hälsa är en investering, inte en kostnad

I decennier har vi talat om vården som en utgiftspost. Det är ett fundamentalt feltänk. Varje krona som investeras i förebyggande arbete, tillgänglig vård, fungerande journaler, snabbare processer och tydligare ansvar ger mångdubbelt tillbaka — i arbetsförmåga, livskvalitet, innovation, trygghet och social hållbarhet.

Ett land som prioriterar hälsa bygger sin framtid på stabil grund.

Hälsa är en demokratifråga

När människor inte förstår sina rättigheter, när systemet är så fragmenterat att bara de mest resursstarka kan navigera det, då uppstår ojämlikhet. Hälsa får aldrig bli en fråga om tur, kontakter eller uthållighet. Den måste vara en rättighet som fungerar i praktiken, inte bara i lagtext.

Ett demokratiskt samhälle måste garantera att alla — oavsett bakgrund, bostadsort eller livssituation — får tillgång till vård som är begriplig, sammanhållen och trygg.

Hälsa är en kollektiv kraft

När vi värderar hälsa som livets högsta värde, gör vi det tillsammans. Det handlar om att bygga en kultur där vi tar hand om varandra, där vi ser tidiga signaler, där vi vågar prata om det som gör ont, och där vi stöttar varandra genom livets svåraste stunder. Det handlar om att skapa system som stärker människor, inte bryter ner dem.

Hälsa är inte bara frånvaro av sjukdom. Det är närvaro av liv, mening, sammanhang och hopp.

Vår ståndpunkt är tydlig

• Vi accepterar inte att människor faller mellan stolarna.
• Vi accepterar inte att vården är oöverskådlig.
• Vi accepterar inte att hälsa reduceras till en budgetpost.
• Vi vill leva inte bara överleva 

Vi står för något större: Ett samhälle där hälsa är det högsta värdet — och där varje beslut, varje reform och varje prioritering speglar det.

Mer än ett tillstånd – vårt mest grundläggande värde

I en tid präglad av ständig uppkoppling, prestationskrav och en flod av livsstilstips är det lätt att glömma bort det allra mest fundamentala. Vi jagar karriär, ekonomisk trygghet, relationer och personlig utveckling – allt detta är naturligtvis viktiga beståndsdelar i ett gott liv. Men om vi skrapar lite på ytan, vad är då den gemensamma nämnaren, den absoluta förutsättningen för att kunna njuta av livet? Svaret är enkelt: vår hälsa.

Vi kan säga att vi värderar hälsa som livets högsta värde, men vad innebär det egentligen i praktiken? Handlar det bara om att vara fri från sjukdom, eller är det något djupare?

En grundmurad pelare

Tänk dig ditt liv som ett hus. Karriären är taket som skyddar dig, relationerna är väggarna som ger dig värme och gemenskap, och dina intressen är inredningen som gör huset till ett hem. Men grunden, den absolut viktigaste pelaren som allt annat vilar på, det är din hälsa. Utan en stabil grund spelar det ingen roll hur vackert taket är eller hur fint inrett huset är – förr eller senare kommer sprickorna att visa sig.

När hälsan sviktar, om så bara för en kortare period, inser vi snabbt dess sanna värde. En kraftig förkylning kan få oss att inse att vi inte orkar med vardagens alla måsten. En längre tids utmattning eller kronisk sjukdom kan omkullkasta hela vår tillvaro och tvinga oss att omvärdera allt vi tidigare tagit för givet. I dessa stunder blir det smärtsamt tydligt: utan hälsa blir allt annat sekundärt.

Mer än bara frånvaro av sjukdom

Att värdera hälsa som det högsta goda handlar inte om att hypokondriskt oroa sig för varje liten krämpa. Det handlar om ett holistiskt synsätt där vi ser hälsa som en resurs för livet.

Världshälsoorganisationen (WHO) definierar hälsa som ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt, socialt och andligt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller handikapp”. ”Det handlar om människans upplevelse av mening, sammanhang och hopp – och om att känna att livet fortfarande har värde och riktning, även i hög ålder.

Denna definition är viktig. Den påminner oss om att hälsa är så mycket mer än bara fysisk styrka. Det handlar om:

• Den fysiska hälsan: Att ha energi och ork att göra det vi vill, från att leka med barnen till att vandra i fjällen.
• Den psykiska hälsan: Att må bra i själen, hantera stress, känna glädje och mening, och ha en inre ro.
• Den sociala hälsan: Att ha meningsfulla relationer, känna samhörighet och kunna vara en del av ett sammanhang.

Alla dessa delar samverkar. När vi sover dåligt (fysiskt) påverkar det vårt humör och vår förmåga att hantera stress (psykiskt), vilket i sin tur kan göra oss mer tillbakadragna i sociala sammanhang (socialt).

Att investera i det viktigaste

Om vi verkligen menar att hälsa är vårt högsta värde, borde vi också behandla den därefter. Precis som vi noggrant förvaltar våra ekonomiska tillgångar och investerar i vår karriär, borde vi medvetet investera i vår hälsa. Det handlar om vardagliga, ofta enkla, val:

• Att prioritera sömn och återhämtning i en hektisk vardag.
• Att välja näringsrik mat som ger kroppen bränsle, inte bara snabba kalorier.
• Att röra på oss på ett sätt som känns roligt och hållbart, inte bara som en plikt.
• Att aktivt söka lugna stunder för meditation, läsning eller umgänge med nära och kära.
• Att våga säga nej till sådant som dränerar oss, för att kunna säga ja till det som ger oss energi.

En påminnelse om perspektiv

I slutändan handlar det om perspektiv. När vi ligger på sjukhus eller ser en närstående kämpa med sin hälsa, då försvinner allt annat i bakgrunden. Då spelar det ingen roll vilken titel vi har på jobbet eller vad vi har på bankkontot. Det enda som betyder något är att få må bra, att få leva fullt ut.

Att värdera hälsa som livets högsta värde är inte att förneka vikten av andra saker. Det är att inse att hälsan är den röda tråd som väver samman alla andra livsaspekter till en meningsfull helhet. Det är att förstå att vår kropp och vårt sinne är det enda hem vi verkligen har. Och det är ett hem värt att vårda – varje dag.

Livets högsta värde

Hälsa är mer än frånvaron av sjukdom. Den är grunden för allt annat i livet – vår frihet, vår energi, vår förmåga att arbeta, älska, skapa och bidra till samhället. När människan har sin hälsa har hon möjligheten att forma sitt liv. När hälsan försvinner förändras allt.

Att värdera hälsa som livets högsta värde innebär därför inte bara att vilja undvika sjukdom. Det betyder att aktivt skydda, vårda och stärka kroppen och sinnet varje dag.

Hälsa – grunden för alla andra värden

Vi talar ofta om framgång, pengar, karriär och prestationer. Men inget av detta har verkligt värde om hälsan saknas. En människa med stark hälsa har möjligheter. En människa utan hälsa tvingas i stället kämpa för det mest grundläggande – att fungera i vardagen.

Därför borde hälsa betraktas som samhällets viktigaste kapital. Friska människor kan arbeta, ta hand om sina familjer, vara kreativa och bidra till utveckling. Ett samhälle där människor är sjuka, utmattade eller kroniskt stressade förlorar däremot sin styrka.

Hälsa är inte en slump

Det är lätt att tro att hälsa bara är tur eller genetik. Men i verkligheten påverkas den till stor del av våra dagliga val.

Flera faktorer spelar en avgörande roll:

• Kost – vad vi äter bygger bokstavligen vår kropp.
• Rörelse – kroppen är skapad för aktivitet.
• Sömn – återhämtning är nödvändig för både hjärna och kropp.
• Stresshantering – långvarig stress bryter ner hälsan.
• Mental styrka – våra tankar och beteenden påverkar våra vanor.

När dessa delar fungerar tillsammans skapas en stabil grund för långsiktig hälsa.

Ansvar och kunskap

Att värdera hälsa högt kräver också kunskap. I dagens samhälle finns enorma mängder information om kost, träning och medicin – men också mycket förvirring och motstridiga budskap.

Därför blir individens eget ansvar allt viktigare. Att förstå sin kropp, ställa frågor och söka kunskap är avgörande för att kunna fatta bra beslut om sin hälsa.

Hälsa är inte något man passivt kan överlåta till system eller institutioner. Den börjar i vardagen – i våra val, våra rutiner och vår vilja att ta hand om oss själva.

Hälsa som en livsfilosofi

När hälsa betraktas som livets högsta värde förändras perspektivet på många saker. Det handlar inte längre om kortsiktiga lösningar eller snabba resultat, utan om långsiktiga vanor som bygger styrka över tid.

Det kan innebära att:

• prioritera rörelse framför stillasittande
• välja näringsrik mat framför bekväma men skadliga alternativ
• skapa balans mellan arbete och återhämtning
• utveckla mental motståndskraft

Små dagliga beslut blir tillsammans en livsstrategi.

Ett samhälle som prioriterar hälsa

Om vi verkligen värderar hälsa högst måste också samhället spegla detta. Förebyggande arbete, kunskap om livsstil och stöd till människor att göra hälsosamma val borde stå i centrum.

När människor får verktyg att ta hand om sin hälsa minskar lidande, sjukdom och kostnader – samtidigt som livskvaliteten ökar.

Att säga att hälsa är livets högsta värde är egentligen ett konstaterande av något fundamentalt: utan hälsa saknar många andra saker mening.

Därför är den största investeringen vi kan göra – både som individer och som samhälle – att skydda, stärka och respektera människans hälsa.
Den är inte bara en del av livet. Den är själva förutsättningen för det.

Existentiell och andlig hälsa

Det finns ett grundläggande behov hos människan att förstå sin plats i tillvaron. Att känna ett sammanhang, uppleva en mening och bära på ett hopp är inte en lyx för själen, utan en förutsättning för verklig hälsa.

---

När Världshälsoorganisationen (WHO) år 1948 formulerade sin klassiska definition av hälsa var den revolutionerande: ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller handikapp”. Det var ett första steg bort från den snäva, biomedicinska syn som enbart såg till kroppens funktioner. Men för många har denna definition känts otillräcklig, eftersom den utelämnade en fjärde, avgörande dimension: den andliga.

Redan under 1990-talet började WHO därför att utveckla moduler för att mäta vad man kallade ”andlighet, religiöshet och personliga övertygelser” (SRPB). I dag talar WHO allt oftare om vikten av existentiell och andlig hälsa som en integrerad del av människans välbefinnande.

År 2023 efterlyste organisationen en vision av hälsa som förenar fysiskt, psykiskt, emotionellt, socialt och andligt välbefinnande.

Men vad innebär egentligen ”andlig hälsa”? Enligt WHO:s definition handlar det om aspekter av den personliga existensen såsom mening, hopp, kärlek och tillit till något större än en själv, oavsett om detta sker inom eller utanför en religiös tro. Svenska myndigheter och forskare har vidareutvecklat detta och talar om existentiell hälsa, som bygger på åtta dimensioner: hopp, harmoni, helhet, meningsfullhet, förundran, andlig kontakt, personlig tro och gemenskap.

Kärnan i detta är just upplevelsen av sammanhang. En person med stark existentiell hälsa kan hantera livets prövningar bättre, eftersom man har en inre kompass som ger vägledning. Forskning visar att de som erfar en stark känsla av sammanhang också har en bättre förmåga att hantera utmaningar som sjukdom och ohälsa. De bär på ett hopp som inte är beroende av yttre omständigheter, och de finner en mening även i svåra tider.

Det är viktigt att poängtera att andlig hälsa inte är synonymt med religiös tro. För många människor i dagens sekulariserade samhälle handlar det snarare om en upplevelse av tillhörighet, av att vara en del av ett större sammanhang – oavsett om det är naturen, konsten, vetenskapen eller gemenskapen med andra människor. Det handlar om att reflektera över sin plats i världen och att forma sina handlingar utifrån inre värderingar och etik.

Sammanfattningsvis: Att utelämna den andliga dimensionen ur hälsobegreppet vore att förneka en fundamental del av människans natur. Precis som kroppen behöver näring och själen behöver gemenskap, behöver vår existens mening, sammanhang och hopp för att blomstra. Det är detta som WHO alltmer betonar: att sann hälsa förutsätter en helhetssyn där det andliga välbefinnandet ges samma status som det fysiska och psykiska. För i slutändan handlar hälsa inte bara om att leva – utan om att förstå varför vi lever.

Det andliga välbefinnandets förfall

Med en blandning av häpnad och torr ironi bevittnar vi hur frånvaron av handling kläs i fina ord, medan hyckleriet fortsätter sitt stilla arbete i en värld som tycks ha glömt hur man botar och helar.

Regeringsuppdraget om existentiell hälsa, sjösatt 2024–2025, är ett briljant praktexempel på när någon förväxlar en rapport med verklig förändring. Myndigheterna fick i uppdrag att ”kartlägga”, ”definiera” och ”föreslå” hur existentiella perspektiv kan bidra till en god och jämlik hälsa. Det är ju precis vad man vill göra när vården står i brand – man ställer sig vid sidan, hänförd av lågornas skönhet, och lägger fram ett förslag på att utreda vad eld egentligen är.

Slutredovisningen från Folkhälsomyndigheten är på sitt sätt ett mästerverk i att håna och förlöjliga byråkratisk minimalism. Under den storslagna rubriken ”Förslag för fortsatt arbete” presenterar myndigheten sitt resultat — alltså inte en slutsats, inte en åtgärd, inte ens en antydan till att något faktiskt ska förändras, utan helt enkelt en rekommendation att fortsätta göra mer av det man redan gjort.

Det är svårt att inte imponeras över renheten i denna cirkelrörelse: ett regeringsuppdrag som mynnar ut i ett förslag om att ge sig själv ett nytt uppdrag. Det är som att se en administrativ evighetsmaskin snurra vidare, elegant och friktionsfritt, helt oberoende av verklighetens behov. För i Sverige klarar vi inte ens av att få den somatiska vården att fungera.

Vi har ett journalsystem som gråter blod. Läser om det nya digitala helvetet ”Cosmic” som införs runt om i landet – ett system som fungerar ungefär lika bra som en diskmaskin som sprutar vatten på golvet istället för att diska. Läkare och sjuksköterskor får lägga halva sin arbetsdag på att klicka i oändliga fönster. Samtidigt växer vårdköerna. Operationer skjuts upp i månader. Och den psykiska vården? Den är som ett svart hål. Man söker, man väntar. Man blir sämre. Man får en tid – ett halvår senare. Om man har tur.

Och kostnaden? I myndighetsspråk en ”struntsumma” — alltså fem miljoner kronor bara för 2024 , en summa som i verkligheten är allt annat än liten för något sammanfattat och paketerat i ännu en PDF, men som i offentlig förvaltning betraktas som ungefär lika dramatisk som att byta toner i skrivaren. Det är den sortens belopp som bara kan betraktas som obetydligt av någon som aldrig behövt förklara en utgift för en verklig människa.

Rapporten konstaterar dessutom att existentiell hälsa saknar en entydig definition. En imponerande slutsats – efter att ha kartlagt litteratur och analyserat allmänhetens uppfattningar. Resultatet är så oförutsägbart att man nästan undrar om rapporten skrevs av en algoritm som matats med gamla utredningar. Utan att någonsin kontrollera.

Nu när Folkhälsomyndigheten högtidligt presenterar sin slutredovisning som, till allas vår förvåning, landade i förslaget att arbetet bör fortsätta — står vi skattebetalare och höjer på ögonbryn i oförställd häpnad. Hur kan detta hälsopolitiska hokus pokus framställas som ett framsteg för både människa och vetenskap?

Det är som att ägna år på att studera en skog och sedan stolt meddela att ”Träd förekommer”.

Man kan inte låta bli att förundras av denna outtröttliga evighetsmaskin där administrationen fungerar som självspelande piano som applåderar sig själv och sedan beviljar sig själv fortsatt speltid.

Filosof­er, teologer, psykologer och andra som ägnat sina liv åt att förstå människans inre liv stod mest och blinkade förvirrat åt försöket att uppfinna hjulet på nytt – nu i PowerPoint format. Vad detta fleråriga projekt kommer att leda till återstår att se, men sannolikt inte i vår generation. Möjligen i nästa, om de inte hunnit avskaffa rapportväsendet av ren utmattning.

Så där sitter vi. Mitt i en vårdapp som inte håller tätt, mitt i en vårdapparat som läcker som en gammal eka, med journaler som fastnat i digital permafrost och köer som får Berlinmurens fall att framstå som en hastig procedur. Och vad sysslar de fina beslutsfattarna med? Jo, de talar varmt och vackert om ”existentiell hälsa”, som om de just upptäckt ett nytt modeord på en inspirationsföreläsning.

Låt oss vara tydliga: existentiell hälsa är viktig. Människan behöver hopp, harmoni, helhet, meningsfullhet, förundran, andlig kontakt, personlig tro och gemenskap. Detta är inte en trend och heller ingen ytlig accessoar eller new age-företeelse, utan en fundamental del av att vara människa. Sanningen är att WHO i sin definition av hälsa på allvar lyfter ”välbefinnande” som något som även omfattar en andlig dimension. Ett sent men välkommet erkännande av något som människor intuitivt har förstått i århundraden.

Det framstår som ett slags medicinskt erkännande av gamla filosofiska insikter och folklig visdom, i en värld där vi alltför länge har fått lära oss att allting är materia. En bild av människan som varken bara är en vandrande lever eller en mage som kurrar, men heller inte enbart en hjärna som kan skriva ut ett recept på sertralin.

Det är nästan rörande att se hur byråkratin försöker närma sig det existentiella. Samtidigt är det svårt att inte undra om de som formulerar dessa rapporter någonsin själva har upplevt vårdens brister – eller om de främst har läst om dem i en bilaga.

Problemet är att de som predikar god vård i riksdagen får det att låta som ett spa-program på Bali eller en nyårslöfte om en presentkort från Åhléns. Regeringens: Uppdrag för att utveckla arbetet med existentiell hälsa i folkhälsopolitiken kännetecknas av att de upprepar sina heliga ord – helhet, hopp, existentiellt välbefinnande – medan verkligheten utanför mötesrummet rasar samman.

För vad händer när samma beslutsfattare som skriver under på WHO:s definition av hälsa – ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt, socialt och andligt välbefinnande” – samtidigt skär ner på preventiv vård, skär ner på vårdpersonal, låter vårdköerna växa eller överlåter åt var och en att betala 34 000 kronor för en privat ADHD-utredning? Jo, då har vi en häsö och sjukvård som glömt att bota. Att hela är en helt annat nivå.

Beslutsfattarna sitter även fortsättningsvis i konferensrum och talar stolt om förundran. Samtidigt står en kvinna med utmattningssyndrom i en korridor och gråter för att hon fått sin tredje ombokade tid hos en läkare som inte hinner se henne. Hennes själ behöver helhet, javisst. Hennes kropp behöver också en sjukskrivning som inte ifrågasätts. Hennes psyke behöver en psykolog inom rimlig tid. Och hennes plånbok behöver att någon betalar för den utredning som regionen lovat till hennes barn men inte levererar.

Existentiell hälsa? Finns det ens i vården?

Existentiell hälsa må vara ett begrepp i rapporter, men i verkligheten är det mest en tystnad som ekar mellan vårdcentralens väggar. Ett tomrum där människan borde finnas, men där bara administrationen hörs.

Existentiell hälsa? Finns det överhuvudtaget i vården? I Sverige har vi lärt oss att effektivisering och besparingar är den högsta visdomen, en sorts modern statsreligion där Excel-arket är helig skrift och budgetramen dess profet. Man räknar timmar, man räknar kronor, man räknar vårdtillfällen. Men man räknar inte människor som mår dåligt i tystnad.

Systemet ser inte dem som skriver i chattar mitt i natten, eller de som berättar om sin ångest på TikTok eftersom ingen i vården har tid att lyssna. Det finns ingen kolumn i statistiken för dem som slutat söka hjälp för att de inte längre orkar, eller för att de lärt sig att hopp är en lyxvara som inte ingår i vårdgarantin.

Det finns ingen ruta att kryssa i för dem som medicinerar sin själ med alkohol, sömntabletter eller överätning – för att ingen någonsin frågar efter meningen med livet. Systemet har ingen kod för det.

En rapport från NSPH 2025 visade att mer än var tredje person med beroendeproblematik nekats annan vård, och nästan var femte som sökt vård för psykisk ohälsa hade nekats helt.
Så vi sitter här med en somatisk vård som halvt kollapsat och en psykisk vård som inte ens existerar för en tredjedel av de som mest behöver den.

Och då kommer ett gäng politiker på departementet och säger:
– Hallå där, svenska folk! Vi måste prata om hopp, helhet och andlig kontakt!

Deras ord sliter i våra öron som ett uselt framförande av opera på högsta volym. Man får spatt om de sjunger den där sången en gång till utan att faktiskt göra något.

Har vi överhuvudtaget en preventiv vård?

Preventiv vård? Glöm det. I en budgetproposition från regeringen framgår att medan man satsar miljarder på att korta vårdköer får det förebyggande arbetet stå tillbaka. Man behandlar först när olyckan redan är framme. Folkhälsomyndighetens egen rapport från 2026 konstaterar att ojämlikheten i hälsa inte minskar. Tvärtom.
Man har ett mål om att sluta hälsoklyftorna till 2048 – och man ligger redan efter.

Så hur ska vi ens tänka på frågan om vi överhuvudtaget har en preventiv vård?

Vi har en vård som är utformad för att släcka bränder, men ofta utan tillbehör. Vi satsar på effektiviseringar och besparingar, inte på att bygga ett system som förebygger sjukdomar i grunden. När det egentligen borde vara självklart att psykisk och somatisk vård har samma status, klarar vi inte ens av att hantera de mest grundläggande behoven. Köerna är fortfarande olagligt långa, journalerna går inte att lita på, psykiatrin är en öken – och då känns pratet om andlig hälsa inte bara utopiskt, utan rent komiskt förnedrande. Som att dekorera en brinnande bil med girlanger.

Och så kommer frågan om personligt ansvar.
Vi lever som vi är presenterade, som vi väljer själva, säger någon.
Nej. Vi lever som vi måste – utifrån ekonomiska förutsättningar som aktivt förnekar en fundamental del av människans natur. Säg till en ensamstående mamma med tre barn, ett osäkert anställningskontrakt och en hyra som just höjts att hon borde ta mer personligt ansvar för sin andliga hälsa. Det enda hon möjligen kan göra är att meditera mellan två jobb. Men det stoppar inte hungern. Det stoppar inte oron. Och det stoppar definitivt inte den kroniska sömnbristen.

Alltså, det må hända att någon sitter på akuten i tio timmar med en akut njursten och samtidigt försöker reflektera över livets mening – för att det står i WHO:s definition. Men det stoppar inte det medicinska förfallet. De som skickas hem utan undersökningar hittar inte sin inre helhet när de försöker igen och igen, och sedan får en försenad cancerdiagnos.

Medicinering av själen – ja, den behövs ibland. Men när sjukvården enbart erbjuder en SSRI-tablett och en tid om sex månader, då har man missförstått vad medicinering innebär. Själen behöver också gemenskap, arbete, trygghet, en känsla av att vara sedd. Det kan inte skrivas ut på recept.

Det kräver en samhällelig helhetssyn som vi har övergett.

Privatisering av hälso och sjukvård

Privatiseringen av hälso- och sjukvården i Sverige är ingen ny företeelse. Det är en lång historia och ett ännu längre, systematiskt fenomen. Resultatet är tydligt: de som redan är ekonomiskt starka kan gå förbi de offentliga vårdköerna utan att någon egentligen ifrågasätter att deras vård delvis finansieras av offentliga skattemedel. Det är en märklig konstruktion – och ganska unik.

I ett sådant klimat blir frågan nästan absurd: är det realistiskt att vi andra medborgare förväntar oss att staten ska ha en helhetssyn på alla människor? Ska skattebetalarna bara passivt se på medan vården privatiseras bit för bit, medan vi tvingas betala privat för ADHD‑utredningar, medan de som har råd får vård och de som inte har det får vänta? Ska vi acceptera vackra policydokument och lagar som ser bra ut på papper men faller platt i verkligheten – särskilt när en tredjedel av dem som söker psykiatrisk vård nekas?

Skattebetalarna bidrar med blod, svett och pengar – och får i gengäld se regionerna lägga hundratals miljoner på ineffektiva digitala system. Samtidigt växer privata aktörer fram som svampar ur marken. Den privata marknaden för ADHD‑utredningar är ett exempel: en bransch som fortsätter gå, eftersom efterfrågan är enorm och det offentliga inte räcker till.

När Inspektionen för vård och omsorg granskade tio privata kliniker hade alla brister. Barn fick ADHD‑diagnoser utan fullständigt underlag. Medicin sattes in som första insats. Bakgrund, trauma och helhetsperspektiv saknades. Och detta finansieras av den enskilde – 34 000 kronor för en diagnos som regionens läkare sedan inte vill kännas vid.

Det är den fria marknadens logik. Vård som handlas och säljs. Och det som säljer är inte helhet, inte harmoni, inte långsiktighet. Det som säljer är en snabb diagnos, en papperslapp som öppnar dörren till rättigheter.

Men det är också ett system som långsamt glider isär. Ett system där helhetssynen försvinner, där ansvaret förskjuts från samhälle till individ, där den som har råd kan köpa sig fram och den som inte har det får vänta – ibland för länge.

Vad ledde Regeringsuppdraget om existentiell hälsa till?

Verkligen – vad ledde det till? Jo, det ledde till rapporter. Kartläggningar. Fina ord på papper. Definitioner, eller snarare försök till definitioner.

DN:s reportage 2024 visade att när regeringen gav Folkhälsomyndigheten uppdraget att svara på frågan ”Vad är existentiell hälsa?” skickade myndigheten i sin tur frågan vidare till svenska folket. Resultatet blev alltså: en myndighet som inte kan definiera begreppet, ett regeringsuppdrag som landar i vackra formuleringar i en PDF – och detta ska sedan presenteras som ett resultat.

Och sen? Sen blev det tyst. Uppdraget var inte att bygga en preventiv vårdkedja. Det var inte att se till att varje människa får sin existentiella längtan bemött med något annat än en standardreplik som ändå försvinner i systemet.

Uppdraget var att skriva vackra ord. Och det gjorde de. Excellently.

Vad blev resultatet i praktiken? Noll. Mindre än noll. För medan man talade om hopp, minskade tilliten till vården. Medan man talade om helhet, ökade fragmenteringen. Medan man talade om gemenskap, blev patienten ensammare än någonsin med sin symptomlista.

Satsar vårt samhälle på människan?

Satsar vårt samhälle på människan?
Nej. Vi satsar på effektivitetssiffror. Vi satsar på digitala system som ingen begriper. Vi satsar på privata vårdgivare som plockar russinen ur kakan. Vi satsar på allt utom det som gör människan frisk – på riktigt.

Existentiell hälsa är ingen utopi. Det är en nödvändighet. Men man kan inte tala om själens behov när kroppen ligger i blödning. Man kan inte predika helhet när systemet är sönderhackat i stuprör.

Så kära beslutsfattare – ni som sitter i era högkvarter och upprepar hopp, harmoni, helhet som ett mantra – lägg ner flosklerna. Bygg en vård som fungerar först. Sedan kan vi prata om förundran.

Fram till dess får ni gärna sluta låtsas att en rapport om existentiell hälsa är samma sak som att bota och hela en människa.

För om vården har glömt att vårda – då är ni bara en klubb för ömsesidig beundran.
Och vi som betalar skatt? Vi är inte medlemmar. Vi är offren.

Lösningen – eller åtminstone början på en

Riktig förändring skulle vara att bygga upp en preventiv vårdkedja som faktiskt fångar upp människor innan de bryter ihop. Att satsa på personcentrerad vård där patienten ses som en helhet – ja, även med sina existentiella behov. Att skärpa regleringen av privata aktörer så att de inte kan sälja en diagnos för 34 000 kronor och kalla det vård. Att sluta låtsas att en rapport om hopp och helhet räcker, när människor inte ens kan få en tid hos en psykolog.

Det skulle också kräva att vi accepterar att andligt välbefinnande faktiskt har en plats i vården – inte som pynt, utan som en del av helheten.

Men vi tvivlar. För vi lever i en tid där politiken älskar stora ord och vackra visioner, men skyggar för ansvar. Där långsiktighet och förebyggande arbete är det första som offras när budgeten ska gå ihop.

Existentiell hälsa är en vacker idé att hylla.
Och i ett samhälle som fungerar – där vården är tillgänglig, där prevention är en självklarhet, där människan får vara mer än en produktiv enhet – då skulle man kunna tala om mening och hopp på allvar.

Men i Sverige 2026?
Då är det mest en retorisk krydda på en i grunden trasig välfärdsmiddag. En krydda som inte stoppar blödningen, inte kortar kön, inte lagar journalerna – och absolut inte botar själen.

Så varsågod, regering och myndigheter.
Fortsätt skicka enkäter till folket om vad vi egentligen menar med existentiell hälsa.
Vi sitter här och väntar. På en tid. På en förändring.
På lite jävla helhet.