Moment 22 i svensk vård

Moment 22 i svensk vård, är en sådan olöst paradox som ofta sopas under mattan. När du som patient fastnar i ett moment 22 kallar vården det för att du har “hamnat mellan stolarna”. Enligt oss innebär det i praktiken att du har blivit en spatient.

Vad betyder ”Moment 22” i grunden?

Moment 22 är en situation där du fastnar i en omöjig loop. Du är fast i en paradox där två krav beror på varandra och gör situationen omöjlig. För att få A måste du ha B, men för att få B måste du ha A. Du är fångad i en cirkel utan ingång eller utgång. Det är en paradox där alla logiska vägar är stängda, och du är dömd att misslyckas oavsett vad du gör. I vården handlar det om att patienter fastnar mellan två (eller flera) krav som omöjliggör varandra.

Så fungerar Moment 22-paradoxen i svensk vård

I svensk vård uppstår moment 22 ofta i skärningspunkten mellan lagar, regler, ansvarsområden och resurser. Systemet är uppbyggt för att vara rättssäkert, men i praktiken skapar biepisoder för den enskilda patienten. Vården och omsorgen är uppdelad i stuprör: Regionen ansvarar för sjukvård, kommunen för äldreomsorg och socialtjänst, och Försäkringskassan för sjukpenning och rehabilitering.

När dessa stuprör inte pratar med varandra, eller när deras regler kolliderar, hamnar patienten i kläm. Man skyller ifrån sig, och den som lider är den som behöver hjälpen.

Varför bygger vi in dessa moment 22? Och varför sopas de under mattan?

Systemet byggs inte medvetet för att vara elakt. Det byggs för att skapa ordning och kontroll. Men resultatet blir:

Revirtänkande och budget: Varje huvudman (region/kommun) vill skydda sin egen budget. Att ta kostnaden för en patient som ”egentligen” tillhör någon annan är man ovillig att göra.
Luddiga gränssnitt: Lagarna säger att den ena ska göra ”det ena” och den andra ”det andra”, men i gråzonen mellan dem finns ett vakuum. Innan man kommit överens om vem som ska fylla vakuumet, faller patienten igenom.
Rädsla för att ”öppna dammluckorna”: Om en kommun eller region erkänner ett systemfel och börjar lösa det för en patient, är man rädd att man då måste göra det för alla. Det kostar för mycket. Därför tiger man hellre och hoppas att patienten ger upp eller att problemet går över.
Byråkratins tröghet: Det är lättare att säga ”det här ingår inte i vårt uppdrag” än att faktiskt lösa ett komplext problem som kräver samarbete. Att blunda är enklast på kort sikt.

Konkreta exempel på Moment 22 i svensk vård (kopplat till lagar)

Här är flera exempel som visar hur paradoxen ser ut i verkligheten:

Exempel 1: Utskrivningsklar men fast i vården (Småländska exemplet)

Situationen: En patient, låt oss kalla henne Elsa, 82 år, är färdigbehandlad på sjukhuset efter en höftoperation. Hon är ”utskrivningsklar”. Men Elsa är fortfarande för svag för att klara sig själv hemma. Hon behöver en plats på ett korttidsboende (kommunens ansvar) för att rehabiliteras.
Moment 22: Kommunen säger: ”Elsa kan inte få korttidsplats förrän vi har gjort en vård- och omsorgsplanering i HEM MET. Vi måste se hur hon fungerar i sin hemmiljö för att bedöma behovet.” Sjukhuset säger: ”Men Elsa kan inte åka hem, hon är för svag! Hon måste först till korttidsboende.”
Paradoxen: För att få hjälpen (korttidsboende) måste hon först klara sig utan hjälp (i hemmet). Det är en omöjlig ekvation. Under tiden ligger Elsa kvar på sjukhuset, vilket kallas ”överbeläggning”, och mår psykiskt dåligt av att vara kvar i en miljö som inte är anpassad för henne.

Exempel 2: Utredning för adhd/autism hos vuxna

Situationen: Kalle, 35 år, mår mycket dåligt. Han har svårt att behålla jobb, känner sig alltid utanför och brottas med ångest. Hans läkare misstänker att det kan handla om en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) som adhd eller autism.
Moment 22: För att få en tid för en NPF-utredning (inom regionen) måste Kalle vara ”tillräckligt stabil”. Han måste kunna ta sig till möten, hantera den tuffa utredningsprocessen och inte vara mitt i en djup depression eller ha ett aktivt missbruk. Men anledningen till att Kalle är instabil och mår dåligt är JUST den odiagnostiserade NPF-diagnosen.
Paradoxen: För att bli frisk måste han bli utredd. Men för att bli utredd måste han vara frisk nog. Han är för sjuk för att få hjälp med sin sjukdom.

Exempel 3: Personlig assistans och dubbelarbete

Situationen: Stina har en svår funktionsnedsättning och behöver hjälp med allt. Hon har tidigare haft personlig assistans (enligt LSS, lagen om stöd och service) som sköttes av kommunen.
Moment 22: Stina får ett statligt assistansbeslut från Försäkringskassan. Då säger kommunen: ”Nu när du har ett statligt beslut är det inte längre vårt ansvar. Du måste ordna assistansen via ett privat bolag som du själv anlitar med dina statliga pengar.” Men för att kunna anlita ett privat bolag måste Stina själv vara arbetsledare. Hon måste kunna intervjua, schemalägga, och vara chef för sina assistenter. Detta är precis det hon inte kan på grund av sin funktionsnedsättning.
Paradoxen: För att få hjälpen måste hon vara frisk nog att klara sig utan den (som arbetsledare). Samtidigt har Försäkringskassan och kommunen olika bedömningsgrunder, vilket gör att människor faller mellan stolarna i denna djungel av lagar (LSS, SoL, SFB).

Exempel 4: Den psykiskt sjuke och vårdintyget

Situationen: David har en allvarlig psykossjukdom och är i ett mycket dåligt skick. Han förstår inte att han är sjuk (brist på sjukdomsinsikt) och vägrar all hjälp.
Moment 22: För att David ska få vård mot sin vilja (enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård) krävs att han har en ”allvarlig psykisk störning” och att han är en ”omedelbar fara” för sig själv eller andra, ELLER att hans tillstånd är så akut allvarligt att han ”oundgängligen behöver” vård. Men David har inte blivit våldsam ÄN, och han har inte aktivt försökt ta sitt liv ÄN. Han sitter bara hemma och förfaller totalt.
Paradoxen: För att få den vård han uppenbart behöver, måste han först bli ännu sjukare (en fara för sig själv eller andra). Systemet tvingar honom att bli akut farlig innan det griper in. Man måste vänta på katastrofen.

Koppling till lagar och patienträttigheter

Här ser vi hur fina lagar på pappret skapar praktiska moment 22.

Patientlagen (2014:821): Slår fast att vården så långt som möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten. Men i exemplen ovan är patienten maktlös och kan inte samråda sig ur en systemkollision.
Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) & Socialtjänstlagen (SoL): Dessa lagar säger att region och kommun ska samverka för patientens bästa. Men när det kommer till kritan och pengar ska betalas, blir ”ska” ofta till ”borde” eller ”kan vi inte komma överens om?”. Lagen säger att de har ett ansvar, men den säger inte hur de ska lösa det när de bråkar om vem som har det största ansvaret.
Förvaltningslagen: Den kräver att myndigheter ska vara serviceinriktade och hjälpa den enskilde. Men när myndigheterna (Försäkringskassan, Kommunen, Regionen) skyller ifrån sig på varandra, är det omöjligt för den enskilde att få den hjälp som lagen avser.

Slutsats: Den långa väggen och förbättringspotentialen

Genom att belysa dessa paradoxer, dessa moment 22, ser vi hur systemet sviker. Lösningen är inte enkel, för den kräver att vi river stuprören och börjar samarbeta kring patienten, inte tvärtom. Det kräver mod att prioritera människan framför budgeten och reviret.

Men precis som många säger: när vi belyser dem och hittar lösningar för en patient, då har vi gjort vår förträffliga uppgift. Och vägen är lång, för det kommer alltid finnas nya sätt som systemet kan skapa omöjliga situationer. Men att blunda är aldrig rätt väg. Det är först när vi ser problemen som vi kan börja lösa dem.