Viktor Frankls logoterapi vilar på en iakttagelse så fundamental att den närmast framstår som självklar, samtidigt som dess implikationer är djupt revolutionerande: människans förmåga att uthärda är inte primärt beroende av yttre omständigheter, utan av inre orientering. Det är inte intensiteten i lidandet som avgör om vi bryts ned, utan huruvida lidandet kan infogas i en meningsbärande struktur.

Denna insikt föddes på en plats där allt som kunde tas ifrån människan togs ifrån henne. I koncentrationslägren, där kläder, namn, värdighet och frihet systematiskt berövades offren, återstod enligt Frankl en sista osårbar frihet: förmågan att välja sin egen hållning till situationen. Det var inte de fysiskt starkaste som överlevde, utan de som lyckades upprätthålla en relation till något bortom det omedelbara lidandet – en kärlek, ett oavslutat verk, en längtan efter att återförenas med någon eller något som gav tillvaron mening.

Vad denna insikt avslöjar är att människan i grunden är meningssökande. När detta sökande får näring, när hon kan placera sitt lidande i ett sammanhang av betydelse, aktiveras en resiliens som vida överskrider vad man utifrån en rent biologisk eller beteendevetenskaplig analys skulle kunna förvänta sig. Utan detta varför eroderas däremot livsviljan, inte sällan i direkt proportion till graden av yttre komfort. Paradoxalt nog kan överflöd och frånvaro av påtagliga hot vara lika farliga för den mentala hälsan som svåra umbäranden – när det inte längre finns något att sträva mot, inget som kräver vår insats, riskerar existensen att förlora sin spänst.

Frankls tes har betydande implikationer för vår förståelse av psykisk ohälsa. Den antyder att en del av det vi idag diagnostiserar som depression – särskilt de tillstånd som kännetecknas av just tomhet och apati – kan förstås som ett uttryck för ett förlorat varför. Det är inte en defekt i hjärnans kemi som är den primära orsaken, utan ett vakuum i själens orienteringssystem. Frågan blir då inte enbart hur vi kan lindra symtom, utan hur vi kan återställa människans förmåga att rikta sig mot något som överskrider henne själv.

Detta är ingen enkel optimism. Frankls budskap är tvärtom rotat i det mörkaste mänskligheten har frambringat. Han gör inte anspråk på att lidandet i sig är önskvärt, eller att allt lidande kan meningsfullgöras. Hans poäng är snarare att när lidandet oundvikligen drabbar oss – vilket det förr eller senare gör, i form av personliga tragedier, övergivenhet, sjukdom eller historiens ofattbara grymheter – så är vår förmåga att bära det intimt sammanflätad med vår förmåga att finna en riktning i tillvaron.

Människan är den varelse som kan förvandla sitt lidande till mening. Det är ingen garanti mot smärta, men det är en garanti mot meningslöshet. Och det är i denna förmåga – att i själva bristen finna en orientering, att i det som hotar att förstöra oss upptäcka något som kan stärka oss – som det mest centrala och mest lärorika i människans psykiska liv kanske ytterst består.